Karusell!

Matte hängde upp nya och tunna gardiner. Jag skulle bara ta en fluga, hoppade upp och aj, så satt jag fast med en klo så högt upp att bara yttersta spetsen på en tå nådde ned till golvet. Jag försökte hoppa på en fot men då snurrade jag bara runt, runt, runt..
Gardinen blev som en tvinnad snodd och matte hörde dunsar när jag for in i elementet varje varv! Hon kom springande när hon såg mitt lilla huvud sticka ut ur gardinsnodden och sa -Men Kiboko, har du nu sönder min nya gardin?
- Jo tackar som frågar, jag har ont i tassen och är yr i bollen! Skulle det då inte vara trevligt om hon sagt istället "Mattes lilla älskling, hur gick det?" istället för att fråga om en perskans gardin?
Jag vinglar iväg därifrån för att slicka min sårade stolthet. Där är dörren - ja, fåtöljen -ja, sängen, Frida och HEJ! där är dörren igen som åker förbi?
Örrk, jag tror jag måste kräkas, var finns en matta?? Helst nytvättad matta, det föredrar jag!

Facebook?!

Matte har skaffat facebook. De flesta brukar ju ha en bild på sig själv på sin sida men matte har en bild på mig. Det kan jag i och för sig se tre skäl till: Jag har blåare ögon, jag är snyggare och jag är definitivt smalare!

Öronrengöring

Matte behöver aldrig göra ren Fridas öron, det gör jag. Pojken brukar ropa: -mamma, fy vad äckligt, Kiboko har hela huvudet i Fridas öra! Ja, jag har ett litet näpet ansikte och Fridas öron är ganska ... rymliga!

Tjaba!

Vet att det var länge sén, men matte har varit trött. Ja hon får skylla sig själv när hon är vaken om nätterna. Oh vad vet jag, istället väcker hon Frida och mig också gång på gång. Lyfter bort oss från sina ben till den andra sänghalvan. Vi blinkar förebrående till henne och vinglar omedelbart tillbaka och lägger oss på hennes ben igen. Sedan ligger hon och vrider sig hit och dit i flera timmar, överkroppen alltså, benen kan hon inte flytta. Sömnstörningar kallar hon det, pga stress. Vad behöver hon stressa för? Det enda hon behöver göra är att hälla upp lite (dyr) kattmat till oss och sitta still sså vi får sova ifred i hennes knä. Hur svårt kan det va?


Jag har ju haft mitt bajsproblem ganska länge, varit till sjukhuset massor med gånger. Alla där känner mig nu. En gång fick jag sova över där. Fick ingen kvällsmat, en bur att sova i, ingen säng, ingen matte. Undermålig service måste jag säga!
Det talade jag minsann om för dem också!
Dagen efter tittade dom ner i min mage genom munnen, med en kamera på en slang, och även upp i mina tarmar genom, ja ni fattar.
- Hade dom samma slang Kiboko? sa pojken och skrattade! Dumma han, hur ska jag kunna veta det? Jag sov ju. När matte hämtade mig sa doktorn att jag ropat så mycket att katten i buren bredvid såg ut som han hade ont i huvudet. -Hade han kunnar prata hade han nog bett om en Alvedon, sa hon. Nu får jag kortison sprutor eftersom jag aldrig i livet tänker svälja en tablett.

I måndags när jag var dit satte dom en svart huva över mitt huvud, lindade in mig i en badhandduk och en kvinna med ett förflutet som brottare höll i mig medan de stack mig i tassen för att ta prover. I andra ronden fick jag den obligatoriska sprutan i nacken. Som sagt, de känner mig där nu.

Ciao Kiboko