Frida vikarierar

Svårt att sova med tratt på huvudet, tycker Kiboko.
Svårt att sova med tratt intryckt i ansiktet, tycker matte.
Frida här, Kiboko är lite upptagen med sin tratt så jag passar på att skriva lite. Hon är en av 1000 katter som drar så väldigt i stygnen sa de hos veterinären igår. Hon fick gå dit och visa såret för det var blodigt och håligt av hennes ihärdiga bitande. På nätterna prasslar hon med tratten och har kommit på att hon ska ligga med huvudet på kudden med matte. Det är en liten bjällra på bandet runt halsen så det låter: prassel, prassel, pling,pling, aj! Då har matte tratten på sin näsa. Jag försökte hjälpa Kiboko att tvätta såret i morse men då morrade matte åt mig. Jag sover i fåtöljen i natt tror jag. Tass på er från FRIDA.

Här är jag den barmhärtige samariten och ligger med Boki när hon hade ont i magen.

Kom hem

Matte är dum!
När vi kom hem efter den hemska dagen var det nå't fel på mina ben, de gick i sick sack och jag nästan föll. Ögonen stod på tio i två och man såg nästan bara vitögonen på mig.
"Lägg dig gumman", sa matte och bäddade på golvet, men jag vinglade runt i flera timmar. Så upptäckte jag att doktorn glömt nå't krafs på min mage. Det måste bort! Matte håller i mitt huvud och säger "Aj aj! Låt bli" Jag gömmer mig under täcket och drar i trådarna, hon hittar mig förstås och säger "Sluta, jag vet nog vad du håller på med, din envisa lilla katt!" Sover gott på natten, Frida och jag har ockuperat större delen av mattes säng och täcke. Vaknar, krafset har inte försvunnit under natten men nu ska det bort! Konflikten med matte trappas upp, nu är det krig!
Matte har rynkor mellan ögonbrynen och är totalt omedgörlig.
"Kan du låta bli stygnen Kiboko" säger hon, "annars får du ha en tratt, hör du det? Och var ska jag få tag på en tratt, på en lördag? Du är den mest hopplösa lilla varelse som finns!" Men tänk, jag tycker att hon är den mest hopplösa STORA varelse som finns! Bannade fläskfia.

Tjaba!

Vet att det var länge sén, men matte har varit trött. Ja hon får skylla sig själv när hon är vaken om nätterna. Oh vad vet jag, istället väcker hon Frida och mig också gång på gång. Lyfter bort oss från sina ben till den andra sänghalvan. Vi blinkar förebrående till henne och vinglar omedelbart tillbaka och lägger oss på hennes ben igen. Sedan ligger hon och vrider sig hit och dit i flera timmar, överkroppen alltså, benen kan hon inte flytta. Sömnstörningar kallar hon det, pga stress. Vad behöver hon stressa för? Det enda hon behöver göra är att hälla upp lite (dyr) kattmat till oss och sitta still sså vi får sova ifred i hennes knä. Hur svårt kan det va?


Jag har ju haft mitt bajsproblem ganska länge, varit till sjukhuset massor med gånger. Alla där känner mig nu. En gång fick jag sova över där. Fick ingen kvällsmat, en bur att sova i, ingen säng, ingen matte. Undermålig service måste jag säga!
Det talade jag minsann om för dem också!
Dagen efter tittade dom ner i min mage genom munnen, med en kamera på en slang, och även upp i mina tarmar genom, ja ni fattar.
- Hade dom samma slang Kiboko? sa pojken och skrattade! Dumma han, hur ska jag kunna veta det? Jag sov ju. När matte hämtade mig sa doktorn att jag ropat så mycket att katten i buren bredvid såg ut som han hade ont i huvudet. -Hade han kunnar prata hade han nog bett om en Alvedon, sa hon. Nu får jag kortison sprutor eftersom jag aldrig i livet tänker svälja en tablett.

I måndags när jag var dit satte dom en svart huva över mitt huvud, lindade in mig i en badhandduk och en kvinna med ett förflutet som brottare höll i mig medan de stack mig i tassen för att ta prover. I andra ronden fick jag den obligatoriska sprutan i nacken. Som sagt, de känner mig där nu.

Ciao Kiboko