onsdag 11 november 2009

Frida vikarierar

Svårt att sova med tratt på huvudet, tycker Kiboko.
Svårt att sova med tratt intryckt i ansiktet, tycker matte.
Frida här, Kiboko är lite upptagen med sin tratt så jag passar på att skriva lite. Hon är en av 1000 katter som drar så väldigt i stygnen sa de hos veterinären igår. Hon fick gå dit och visa såret för det var blodigt och håligt av hennes ihärdiga bitande. På nätterna prasslar hon med tratten och har kommit på att hon ska ligga med huvudet på kudden med matte. Det är en liten bjällra på bandet runt halsen så det låter: prassel, prassel, pling,pling, aj! Då har matte tratten på sin näsa. Jag försökte hjälpa Kiboko att tvätta såret i morse men då morrade matte åt mig. Jag sover i fåtöljen i natt tror jag. Tass på er från FRIDA.


Här är jag den barmhärtige samariten och ligger med Boki när hon hade ont i magen.




tisdag 10 november 2009

Kom hem

Matte är dum!
När vi kom hem efter den hemska dagen var det nå't fel på mina ben, de gick i sick sack och jag nästan föll. Ögonen stod på tio i två och man såg nästan bara vitögonen på mig.
"Lägg dig gumman", sa matte och bäddade på golvet, men jag vinglade runt i flera timmar. Så upptäckte jag att doktorn glömt nå't krafs på min mage. Det måste bort! Matte håller i mitt huvud och säger "Aj aj! Låt bli" Jag gömmer mig under täcket och drar i trådarna, hon hittar mig förstås och säger "Sluta, jag vet nog vad du håller på med, din envisa lilla katt!" Sover gott på natten, Frida och jag har ockuperat större delen av mattes säng och täcke. Vaknar, krafset har inte försvunnit under natten men nu ska det bort! Konflikten med matte trappas upp, nu är det krig!
Matte har rynkor mellan ögonbrynen och är totalt omedgörlig.
"Kan du låta bli stygnen Kiboko" säger hon, "annars får du ha en tratt, hör du det? Och var ska jag få tag på en tratt, på en lördag? Du är den mest hopplösa lilla varelse som finns!" Men tänk, jag tycker att hon är den mest hopplösa STORA varelse som finns! Bannade fläskfia.

måndag 9 november 2009

Semester? Bah!!

Det planerades en semesterresa. Att Frida och jag inte skulle få följa förstod vi ju när hon skaffade pass bara till sig och pojken. Ingen visste vem som skulle ta hand om oss. Det löste sig till sist när mattes chef erbjöd sig att vi fick bo där när matte reste bort. Matte blev jätteglad att det löste sig så bra för oss. Alla sa -Åhhåh och såg smått förfärade ut. Mest rädd såg min gammelmatte ut. Matte blev mer och mer orolig ut ju närmare avresedagen vi kom. Hon tittade allvarligt på oss och sa att vi måste uppföra oss. -Va! Gör vi inte alltid det? Vi hade med oss klösbräda, matskålar, leksaker, mat, bajshuset och en filt som luktade matte (fast vi föredrog att ligga i en fluffig fin vit fåtölj där). Precis då började jag fundera på om det inte var dags att föra mina magnifika, perfekta gener vidare. Tänk er små söta Kibokobebisar! Ni vet hur det är när man fått nå´t i huvudet, svårt att sova, man går runt och funderar och vill ha nå´n att prata med. Frida var mallig som vanligt och "Uppförde sig" . Bet inte chefens pojke i näsan ens en enda gång som hon gör med mattes pojke varje dag hemma. När matte hämtade hem oss ändrade jag mig, tänk om ingen skulle vilja köpa mina bebisar, då får jag ju dras med dom hela livet. Dela mat, säng, matte nä, det får nog vara tänkte jag.
På veterinärstationen frågade dom matte om hon jobbar kvar -ja, sa hon, men jag räknar inte med nå´n löneförhöjning i år!
????