Tjaba!

Vet att det var länge sén, men matte har varit trött. Ja hon får skylla sig själv när hon är vaken om nätterna. Oh vad vet jag, istället väcker hon Frida och mig också gång på gång. Lyfter bort oss från sina ben till den andra sänghalvan. Vi blinkar förebrående till henne och vinglar omedelbart tillbaka och lägger oss på hennes ben igen. Sedan ligger hon och vrider sig hit och dit i flera timmar, överkroppen alltså, benen kan hon inte flytta. Sömnstörningar kallar hon det, pga stress. Vad behöver hon stressa för? Det enda hon behöver göra är att hälla upp lite (dyr) kattmat till oss och sitta still sså vi får sova ifred i hennes knä. Hur svårt kan det va?


Jag har ju haft mitt bajsproblem ganska länge, varit till sjukhuset massor med gånger. Alla där känner mig nu. En gång fick jag sova över där. Fick ingen kvällsmat, en bur att sova i, ingen säng, ingen matte. Undermålig service måste jag säga!
Det talade jag minsann om för dem också!
Dagen efter tittade dom ner i min mage genom munnen, med en kamera på en slang, och även upp i mina tarmar genom, ja ni fattar.
- Hade dom samma slang Kiboko? sa pojken och skrattade! Dumma han, hur ska jag kunna veta det? Jag sov ju. När matte hämtade mig sa doktorn att jag ropat så mycket att katten i buren bredvid såg ut som han hade ont i huvudet. -Hade han kunnar prata hade han nog bett om en Alvedon, sa hon. Nu får jag kortison sprutor eftersom jag aldrig i livet tänker svälja en tablett.

I måndags när jag var dit satte dom en svart huva över mitt huvud, lindade in mig i en badhandduk och en kvinna med ett förflutet som brottare höll i mig medan de stack mig i tassen för att ta prover. I andra ronden fick jag den obligatoriska sprutan i nacken. Som sagt, de känner mig där nu.

Ciao Kiboko