Semester? Bah!!

Det planerades en semesterresa. Att Frida och jag inte skulle få följa förstod vi ju när hon skaffade pass bara till sig och pojken. Ingen visste vem som skulle ta hand om oss. Det löste sig till sist när mattes chef erbjöd sig att vi fick bo där när matte reste bort. Matte blev jätteglad att det löste sig så bra för oss. Alla sa -Åhhåh och såg smått förfärade ut. Mest rädd såg min gammelmatte ut. Matte blev mer och mer orolig ut ju närmare avresedagen vi kom. Hon tittade allvarligt på oss och sa att vi måste uppföra oss. -Va! Gör vi inte alltid det? Vi hade med oss klösbräda, matskålar, leksaker, mat, bajshuset och en filt som luktade matte (fast vi föredrog att ligga i en fluffig fin vit fåtölj där). Precis då började jag fundera på om det inte var dags att föra mina magnifika, perfekta gener vidare. Tänk er små söta Kibokobebisar! Ni vet hur det är när man fått nå´t i huvudet, svårt att sova, man går runt och funderar och vill ha nå´n att prata med. Frida var mallig som vanligt och "Uppförde sig" . Bet inte chefens pojke i näsan ens en enda gång som hon gör med mattes pojke varje dag hemma. När matte hämtade hem oss ändrade jag mig, tänk om ingen skulle vilja köpa mina bebisar, då får jag ju dras med dom hela livet. Dela mat, säng, matte nä, det får nog vara tänkte jag.
På veterinärstationen frågade dom matte om hon jobbar kvar -ja, sa hon, men jag räknar inte med nå´n löneförhöjning i år!
????